Sedvanas omvandling till lag och rätt. HD och sedvanerätten 1859–1886

Max LylesSedvanas omvandling till lag och rätt.HD och sedvanerätten 1859-1886 "Domaren skal noga pröfva Lagens rätta mening och grund, och ther efter döma; men ej theremot, efter egen godtycko.Landssed, som ej har oskiäl med sig, må han ock rätta sin dom efter, ther beskrifven lag ej finnes."Äldre Rättegångsbalken 1 kap.11 §.1 Inledning Att seder, sedvanor och bruk utgjort historiska källor till en mängd olika rättsinstitut utgör en truism.I dessa fall har sedvanan fungerat såväl som en medelbar rättskälla till innehållet i senare stiftad lag som ett självständigt normerande inslag i rättstillämpningen och rättsbildningsprocessen, dvs.en direkt och självständigt fungerande normkategori, eller om man så vill ett direkt förpliktande faktum.I litteraturen förekommer rättshistorien igenom talrika erkännanden av landssedens ställning som en kompletterande rättskälla.Från 1600-talet finner man exv.Claudius Kloots Then Swenska Lagfarenheetz Spegel, uthi fyra Böcker fördeelt och beskrefwen (Göteborg 1676) där författaren framhåller att hans framställning av svensk rätt har sin grund i såväl lag som i "… gode loflige Bruuk och Sedwänjor" samt "gode naturlige Skääl och förnufftige Ordseder, som också kunne brukas för Lagh, såsom Domare Reglorne fömäla". 1 I enlighet med hävdvunna läror påpekar Kloot att rätten har två principiella uppenbarelseformer -den ena skriven, den andra oskriven -och följaktligen vilar rätten på mer än formell lagstiftning.