Görel Granström
Görel GranströmFamiljen och brottsoffret För den som har blivit utsatt för ett brott anses möjligheten att få berätta om sin utsatthet, vad man varit med om, och att bli tagen på allvar, som centrala delar i brottsoffrets möte med rättsväsendet.Det har diskuterats hur offer får upprättelse; är det genom att få ekonomisk kompensation, genom att förövaren straffas eller genom att bli lyssnad på i den rättsliga processen?Möjligheten för brottsoffret att få komma till tals och berätta i en rättegång har lyfts fram som en särskilt viktig brottsofferpolitisk fråga i den internationella viktimologiska diskursen.Detta beroende på att brottsoffrets juridiska status ser mycket olika ut i olika rättstraditioner.Att brottsoffret kan vara part i målet, som är fallet i den svenska rättstraditionen när offret ses som målsägande, är relativt ovanligt.Mera vanligt är att brottsoffret hörs som vittne, med det begränsade inflytande över processen som det för med sig.Men även i den svenska kontexten, med en förhållandevis stark rättslig status för de flesta brottsoffer, finns vissa problem.Till exempel genomfördes år 2006 en reform som gav barn som bevittnar våld mellan närstående möjlighet till ekonomisk kompensation i form av brottsskadeersättning.De definieras som brottsoffer men ses inte som målsägande.De har bevittnat ett brott men anses av lagstiftaren inte själva ha blivit utsatta för brott.Man kan se reformen som en sorts kompromiss mellan en brottsofferdiskurs som lyfte fram barn som bevittnar våld som en särskilt utsatt grupp och en juridisk diskurs som inte var beredd att utöka målsägandebegreppets räckvidd.De här barnen har alltså möjlighet att få upprättelse i form av ekonomisk kompensation, men möjligheten att vara part i processen som målsägande, trots att de ses som brottsoffer, har de inte.Den här artikeln ger en bakgrund till dagens svenska brottsofferdiskurs, med ett särskilt fokus på den framväxande regleringen av målsägandens partställning, där målsägandebegreppet och brottsofferbegreppet ibland