Marie Sandström
Familjerättsvetenskaprättsvetenskapens tulipanaros?Det är med rättsvetenskapliga discipliner som med människor: Somliga är oemotståndliga, andra blir först efter en tids bekantskap kära vänner och några förblir, trots alla ansträngningar, främlingar.Familjerätten tillhör, vad mig anbelangar, den sistnämnda kategorin.Jag finner familjerätten märkligt oattraktiv.Frågan är dock varför just detta rättsområde väcker så påtagligt negativa känslor hos en person som annars hyser en stark kärlek till juridiken.Det är naturligtvis frestande att söka orsaken till min aversion mot familjerätten i det förflutna.Jag måste också medge att jag har en del smärtsamma minnen förknippade med denna disciplin.Mitt första möte med familjerätten var, till exempel, knappast lyckat: Under ett seminarium i ämnet hade jag -vid denna tidpunkt en artonårig juris studerandegivits i uppgift att muntligt redovisa en promemoria i ämnet.Det hela utvecklade sig till en veritabel golgatavandring, när jag förtvivlat sökte finna eufemismer för uttryck som jag fann stötande, men inte rimligen kunde undvika i en diskussion rörande faderskapstalan.Inte heller som rättsvetenskapsman har jag lyckats försona mig med familjerätten.Jag minns en hearing, där en framstående företrädare för disciplinen ägnade en halvtimme åt att måla det svenska samhällets mo raliska förfall i bjärta färger.Många av dess företrädare förefaller att ha ägnat avsevärd tid åt att beklaga tidens gång eller möjligen bristen på "gång".Det kvarvarande intrycket är att familjerätten är ett oordnat, oprecist och -i alla fall för en jurist -kuriöst känsloladdat ämne.Jag är dock långt ifrån ensam om att känna främlingskap inför familjerätten; faktum är att jag befinner mig i det bästa sällskap jag överhuvudtaget kan föreställa mig.Den rikaste, vackraste och mest begåvade rättsvetenskapsmannen i rättens historia -Friedrich Carl von Savigny -fann också familjerätten irriterande.